Nyss var de i olika världar, nu möts de en liten stund

Plötsligt händer det. Där sitter mina tre barn framför mig på stranden och bygger sandslott. Tillsammans. Det är nästan ofattbart. Treåringen, nioåringen och faktiskt också tjugoettåringen. Jag njuter av bilden av deras ryggtavlor. De sitter böjda över slottet som tydligen är ett fort. Små soldater är utplacerade här och var och händer i olika storlekar samarbetar i den gråbruna fuktiga sanden och förbereder de gröna plastmännen för Dagen D. Jag tittar upp och tar fram mobilen för att fånga ögonblicket.
Nyss var de i olika världar, nu möts de en liten stund.

Kvällen innan ligger jag och tre­åringen i sängen och läser Barbietidningen. Det är då jag får höra om striderna. Den här gången utspelar de sig på dagisnivå. Jag får höra om vem som slagit vem och vem som blivit tröstad av snälla Rosmarie. Och jodå, treåringen har själv varit inblandad i några av stridigheterna. Ganska många till och med.

Nioåringen är på avvänjning. Abstinensen från dataspelsvärlden är svår och skogen ser inte alls ut som i LOL. På stranden finns det där som kallas insekter och är sjukt irriterande – varför finns de ens?

Tjugoettåringen har korsat kontinenter för att komma hem till den svenska skogen, stranden och insekterna. De där plågsamma timmarna när vi inte visste om han var med på flygplanet hem eller var försvunnen på andra sidan jordklotet; tre bleka ansikten runt köksbordet. Den ljudlösa krampen som bara kunde brytas av en plötslig ringsignal och så ett brunbränt ansikte i dörröppningen: ”Hej mamma, jag är hemma nu! Har du pengar till taxin?”.
Nu sitter de en halvmolnig sommardag och bygger på ett gemensamt sandslott, på precis samma sätt som jag gjorde med dem när de var små. Och som pappa gjorde med mig. För ett ögonblick är det sommar, för en liten stund är de tillsammans. Dagen D. Jag höjer mobilen för att ta bilden. Det här får bli mitt ”Insta-moment”.

Catia Hultquist