Ex-ministern får rätt i kritik av regeringens hållbarhetsarbete

Ansvaret för den svenska politiken för global utveckling borde flyttas från Utrikesdepartementet till Statsrådsberedningen, för att bättre kunna lösa de intressekonflikter som uppstår när olika politiska mål krockar. Det menar författarna bakom en ny rapport från EBA, Expertgruppen för biståndsanalys.

I dag saknas enligt rapportförfattarna både motivation och förståelse mellan de olika departementen om hur regeringen bäst ska gynna en hållbar utveckling i världen. Dessutom saknas det instruktioner kring hur olika målkonflikter ska lösas.

Hur ska till exempel betydelsen av arbetstillfällen i svensk vapenindustri vägas mot risken för att förlänga konflikter, med ökad fattigdom och migration som effekt, på grund av vapenexport.

Kritiken som framförs i EBA-rapporten stämmer väl överens med det förra framtidsministern Kristina Persson framförde i en debattartikel i DN förra veckan

Bland det sista Kristina Persson gjorde innan hon i maj tvingades sluta i regeringen var att presentera en lista med 108 förslag på en mer hållbar framtida politik. Förslagen handlade bland annat om hur Sveriges utvecklings-, arbetsmarknads-, miljö- och klimatpolitik skulle kunna anpassas till förra årets klimatavtal i Paris och FN:s nya globala utvecklingsagenda, Agenda 2030.

Förslagen kom från tre arbetsgrupper, som ägnat ett års tid att arbeta fram förslagen (se faktarutan). Bland idéerna fanns ett förslag om en ”Global Deal” mellan stater, näringsliv och fackliga organisationer för att skapa anständiga arbetsvillkor i hela världen. De lämnades över till regeringens Framtidsråd, som leddes av Kristina Persson och även hade statsministern och sex andra ministrar som medlemmar.

– Grupperna har utrett mycket på kort tid och det har varit svåra och väldigt komplexa frågor om hur världen styrs och vad vi skulle kunna göra för att göra världen bättre, förklarade Kristina Persson när DN Global Utveckling intervjuade henne i samband med att förslagen lades fram i april.

Hon kunde dock inte svara på hur rekommendationerna skulle beredas, vilka förslag som faktiskt skulle genomföras och när eller vilka departement och ministrar som skulle ansvara för att ta sig an de konkreta förslagen.

– Sammanlagt är det 108 förslag. En del är stora, övergripande och kräver utredningar och forskning. Andra är mindre, men allt ska ju prövas och mycket av det ska ju också kunna genomföras, förklarade Kristina Persson då.

En månad senare slutade hon som minister i samband med regeringsombildningen. Då skrotades också Framtidsrådet. Statsminister Stefan Löfven skulle istället skapa en framtidskommitté, som skulle rapportera direkt till honom. Den nya kommittén har dock ännu inte kommit på plats.

Det har inte heller varit möjligt att få något klart besked om vad som ska hända med listan med de 108 förslagen. På direkt fråga svarade Regeringskansliet i somras att förslagen ”kommer hanteras av de departement som är ansvarigt för respektive område. Berörda statsråd kommer att fortsätta att utveckla och bereda förslagen. Arbetet med en del av analysgruppernas förslag är redan påbörjat, främst investeringar i fysisk och digital infrastruktur, bostadsbyggande och satsningar på livslångt lärande.”

Det är dock inte en bild som Kristina Persson håller med om. I förra veckan kritiserade hon sina forna kollegor i regeringen i en debattartikel i DN, där hon bland annat skriev att ”ett stort hinder i Sverige är regeringskansliets starka låsning till ”silos” – för mycket stuprör och för litet av strategiskt, resultatinriktat samarbete. Om visioner, planer och kunskap är begränsade till vad respektive silo vill och får göra uppstår inte bara en suboptimering utan också konkurrens och revirtänkande. Det är bara regeringschefen som kan bryta upp dilemmat.”

Statsminister Stefan Löfven gav henna delvis rätt, även om han i en intervju i Expressen förklarade att han inte höll med i sak:

– Jag delar inte den uppfattningen. Men man ska vara vaksam på att det inte blir för mycket enskilda skott och täta väggar mot departementen, förklarade han.

Nu får Kristina Persson stöd i en rapport som presenterades under onsdagen av statens kommitté för utvärdering av biståndet, Expertgruppen för biståndsanalys (EBA).

I rapporten konstaterar författarna att regeringskansliet lider av samordningsproblem. En del av regeringen vet inte vad en annan del gör, vilket på lång sikt motverkar Sveriges arbete med att bekämpa fattigdomen i världen, menar de.

Kritiken från EBA riktas inte bara mot den nuvarande regering, utan mot alla regeringar sedan 2003 då riksdagen antog Sveriges politik för global utveckling som i korthet handlar om att alla politikområden, inte bara biståndspolitiken, ska verka för att minska fattigdom. Enligt den nya rapporten har detta inte fungerat.

Jag kan personligen sakna framtidsministern.

Parallellt med att Kristina Perssons tre arbetsgrupper började bli klara med sina rapporter till regeringens Framtidsråd tillsattes också en särskild delegation för att ta fram en nationell handlingsplan för genomförandet av Agenda 2030, det vill säga de 17 nya hållbara utvecklingsmålen som världens länder enades om i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling i New York förra hösten.

Ansvariga i regeringen för genomförandet av Agenda 2030 var, förutom Kristina Persson, även biståndsminister Isabella Lövin (MP) och civilminister Ardalan Shekarabi (S). Trots flera beröringspunkter mellan de tre tidigare analysgrupperna och den nya delegationen för Agenda 2030 har ingen av de tre ministrarna kunnat redogöra för relationen mellan dem.

Liksom analysgrupperna ska till exempel Agenda 2030-delegationen ta fram konkreta rekommendationer åt regeringen på ungefär samma områden, det vill säga inom klimat- och utvecklingspolitiken.

– Delegationen har tillgång till den kunskap som analysgrupperna kan förse dem med. Vi har gjort lite förarbete åt dem. Det är inte så att det finns en konflikt. Om de tycker att något inte är tillräckligt viktigt behöver de ju inte ta hänsyn till det, förklarade Kristina Persson i våras.

EBA har tidigare också pekat på att regeringen inte i tillräckligt stor utsträckning inkluderar riksdagen i arbetet med att genomföra Agenda 2030 i en rapport från maj i år.

Även oppositionen är kritisk till hur regeringen bedriver arbetet och anklagar dem för otydlighet i hållbarhetsarbetet.

Moderaternas biståndspolitiska talesperson, Sofia Arkelsten, menar att det pågår alltför många parallella statliga utredningar och utan tydlig samordning. Hon lyfter som exempel också miljömålsberedningens arbete, som skett parallellt med Kristina Perssons analysgruppers arbete kring en framtida miljöpolitik.

– Det pågår flera parallella utredningsprocesser och det är inte helt tydligt hur det hänger samman. Jag kan personligen sakna framtidsministern, eftersom det inte är helt klart vem som leder det här arbetet i regeringen. Just nu verkar det som att arbetet med Agenda 2030 leds mest av Ardalan Shekarabi och tankesmedjan Global utmaning, konstaterar Sofia Arkelsten.