Så talar du med barn om det nya coronaviruset

Det nya coronavirusets framfart har lett till stor oro bland många vuxna. I Facebookgrupper och runt fikaborden på jobb talar många om sin rädsla för sjukdomen som nu tycks sprida sig som en löpeld runt jorden.

Många föräldrar till yngre barn undrar hur de ska tala med barnen om det som händer. Hur mycket ska man berätta? Vad ska man berätta? DN frågade två erfarna psykologer.

Lisa Clefberg är legitimerad psykolog och terapeut. Hon skrev sin doktorsavhandling om behandling av barns rädsla. Legitimerade psykologen Jenny Klefbom har i många år arbetat med barn, föräldrar och lärare.

Vilket är ert första råd till föräldrar?

– Det är viktigt att inte överdriva, svarar Lisa Clefberg. Barn kan lätt få panikkänslor när de hör talas om ett virus som sprider sig över hela världen. Det blir lätt väldigt läskigt och barnet kanske inte ens vågar gå till skolan. Börja med att höra om barnet har några frågor. Vad har de hört om viruset? Pratar de om det i skolan? Vad har de uppfattat?

– Barnen påverkas av hur deras föräldrar reagerar och agerar, svarar Jenny Klefbom. Det viktigaste är att förmedla lugn och trygghet till ett oroligt barn. För att kunna göra det gäller det att ha tillgång till relevanta fakta – många vuxna tar lätt till sig rykten och obekräftade skräckscenarier.

Vad ska då föräldrar berätta?

– Jag tycker att de kan säga att det handlar om ett virus som påminner om vanlig influensa, säger Lisa Clefberg. Och barn är ju normalt inte rädda för influensa. Sedan kan det vara värt att framhålla att det är viktigt att tvätta händerna ofta, nysa i armvecken och att säga till om man känner sig dålig.

– Nämn att det finns sjukdomar som gör att människor mår dåligt och att en del som blir sjuka till och med dör. Jag tror inte på att skydda barnen genom att skönmåla, men det gäller att inte skrämma upp dem. Barn känner på sig mer än vi tror och undanhållande av fakta kan skapa ännu mer skräck.

Hur ska föräldrar berätta?

– Det viktiga är att inte överösa barn med information som de inte frågar efter, menar Lisa Clefberg. Svara på frågor och finns till hands när barnen behöver det. Och än så länge är det ytterst ovanligt att barn blir sjuka, vilket kan vara viktigt att påminna om

– Ett barn som är tre-fyra år blir inte rädd bara så där, påpekar Jenny Klefbom. Ofta snappar det upp vad föräldrar och andra vuxna pratar om. Så ett råd är att kanske vara försiktig med vad man säger. För lite större barn är det bra att sätta in det nya viruset i ett större perspektiv. Folk har alltid blivit sjuka och dött, skillnaden mot förr är att vi har så mycket bättre läkemedel och behandlingar i dag.

Amina Manzoor: Det är ett gemensamt ansvar att stoppa spridningen

Är det någon skillnad mellan att tala om till exempel ett terrorattentat eller en jordbävning och en sjukdom?

– Attentat och naturkatastrofer har vi svårt att skydda oss mot, säger Lisa Clefberg. De flesta sjukdomar finns det trots allt botemedel mot. Det är en viktig skillnad. Fast det gemensamma är att risken är liten att själv drabbas.

– Allt som barn inte kan styra upplevs ofta som hotfullt och otäckt, svarar Jenny Klefbom. Rädslan för till exempel en jordbävning och en sjukdom skiljer sig nog inte åt hos ett barn.

Hur tänker ni om barn och medier?

– Jag tänker att vuxna kan ta del av nyhetssändningar i radio och tv när de yngsta barnen inte är med, svarar Jenny Klefbom. Journalisterna använder sig av ett språk som barnen ofta inte förstår, och det kan skapa onödig rädsla och oro.

Lisa Clefberg kom nyligen hem från en resa till London. Hon steg av planet på Arlanda samtidigt som en familj med barn.

– Alla, både föräldrarna och barnen, bar stora ansiktsmasker. Jag undrar hur barnen tänkte. Maskerna spädde nog på deras oro och rädsla. Det vi vuxna gör har lika stor betydelse som det vi säger, påpekar hon.

Läs mer: Det här vet vi om det nya coronaviruset

Så skyddar du dig bäst mot covid-19

Det nya coronaviruset smittar via dropp- smitta och genom kontakt mellan människor och ytor. Det här är bästa sätten att skydda dig och andra:

Källa: WHO. Grafik: Maria Westholm