Björn Wiman: Är du beredd att hosta en medmänniska rakt i ansiktet?

”Det var en stackars liten slumsyster, som höll på att dö.”

Selma Lagerlöfs roman ”Körkarlen” slår an tonen direkt. Frälsningssoldaten Edit har i sitt arbete bland samhällets olycksbarn fått lungsot, tuberkulos. Den som sannolikt har smittat henne med den fruktade sjukdomen är David Holm, en förhärdad och ondskefull dryckeskarl och våldsverkare.

”Jag har lungsot, jag med”, ryter han i romanen, ”och doktorn vill, att jag ska akta mig, men det sker inte. Jag hostar människor rätt opp i ansiktet, därför att jag hoppas, att de ska gå åt. Varför ska de ha det bättre än vi? Det skulle jag just vilja veta.”

Kan man se David Holm som en arketypisk usling i det nya coronavirusets tidevarv? Selma Lagerlöf skrev ”Körkarlen” som ett beställningsverk från Nationalföreningen mot tuberkulos 1912 (det vill säga en tidig föregångare till Stig Dagermans klassiska trafiksäkerhetsnovell ”Att döda ett barn” från 1948) men det är inte som folkupplysande broschyr den i dag går rakt in i hjärtat, utan som en tidlös och gripande förkunnelse om kärlek, sjukdom, skuld och försoning.

I sin magnifika biografi över Lagerlöf, ”Jag vill sätta världen i rörelse”, berättar Anna-Karin Palm om hur författaren strök flera partier i korrekturet som rörde lungsjukdomen. ”Då jag började skriva boken var det nog endast meningen att skriva en tuberkulostraktat, allting i handlingen är tillrättalagt för detta, men medan jag skrev trängde sig fram nödvändigheten att tänka sig in i livet på andra sidan och därmed förlorade jag nog själva intresset för att predika om sjukdomen.”

’Körkarlen’ är bara ett av många exempel på hur en epidemisk sjukdom har påverkat kulturhistorien

”Körkarlen” är bara ett av många exempel på hur en epidemisk sjukdom har påverkat kulturhistorien. I en intervju i tidskriften New Yorker berättar Yaleprofessorn Frank M Snowden om hur just tuberkulosen länge under 1800-talet sågs som ett slags estetiskt adelsmärke både på operascenen och i konsten, utifrån en romantiserande och felaktig föreställning om att den hängde samman med genialitet, utvaldhet och kreativitet. I verkligheten var det ju tvärtom de fattigaste och mest utsatta som drabbades värst av denna grymma och plågsamma sjukdom – precis som i Selma Lagerlöfs roman och i dagens globala verklighet.

Frank M Snowden har nyligen gett ut boken ”Epidemics and society – From the black death to the present”, där han skildrar hur epidemier förändrar inte bara kulturen utan hela samhällen. De har genom historien skapat nya förutsättningar för vår civilisation, som i sin tur påverkat hur sjukdomarna sprids och verkar. Epidemier skakar inte människans samhällen på ett nyckfullt eller slumpmässigt sätt; tvärtom skapar varje tid och dess politiska prioriteringar sin egen utsatthet. Därtill tvingar epidemier och sjukdomar människan att förhålla sig till djupa filosofiska, religiösa och moraliska frågor. Det finns, menar Snowden, inte ett enda område i människans tillvaro som inte i grunden har förändrats av smittsamma sjukdomar.

Det finns inte ett enda område i människans tillvaro som inte i grunden har förändrats av sjukdomar

Det kanske mest framträdande exemplet är den bakterie som orsakade den stora pesten på 1300-talet, som tog livet av upp mot en tredjedel av Europas befolkning och som precis som det nya coronaviruset spreds längs trafik- och handelsvägar från Asien. Digerdöden ställde den direkta frågan om människans förhållande till Gud och världen: den stärkte liemannens, dödsdansens och kraniets ställning i kulturhistorien och blev för många ett tecken på att undergången var nära. Botfärdiga och skräckslagna människor tågade barfota iklädda tagelskjortor och piskade sig själva, rykten om att judarna bar skulden gav på sina håll upphov till våldsamma pogromer. ”All människans visdom och skarpsinne” saknade makt inför sjukdomen, skrev Boccaccio i introduktionen till novellsamlingen ”Decamerone”, vars ramberättelse utspelar sig i ett slags karantän i sin tids Norditalien.

Men den fasansfulla sjukdomen hade också en enorm effekt på den västerländska ekonomin och hela Europas framtid. Den blev – som historikern Peter Frankopan visar i ”Sidenvägarna” – katalysatorn för en social och ekonomisk förändring som var så djupgående att den långt ifrån betecknade Europas död, utan tvärtom bidrog till dess skapande. Avfolkningen i digerdödens kölvatten ledde till högre löner och ökad ekonomisk jämlikhet, som i förlängningen gav upphov till både industrialismen och en ny syn på individen.

Vad det nya coronaviruset leder till kommer att visa sig. Men precis som andra smittor följer viruset de ekologiska nischer som människan skapat åt dem. På så sätt, påpekar Frank M Snowden, tycks epidemierna hålla upp en spegel framför oss människor för att visa vilka vi egentligen är. Det nya coronaviruset avslöjar oss som frenetiskt resande, frenetiskt konsumerande – och oändligt beroende av varandra. I en globaliserad värld, där resandet under de senaste årtiondena har ökat explosionsartat, sitter alla i samma båt. Det som påverkar en person någonstans kommer med dagens livsstil att förr eller senare påverka alla andra överallt.

Är vi – som den hänsynslöse David Holm i Selma Lagerlöfs roman – beredda att hosta vår medmänniska rätt upp i ansiktet?

Vilka val gör vi i en sådan situation? Är vi – som den hänsynslöse David Holm i Selma Lagerlöfs roman – beredda att hosta vår medmänniska rätt upp i ansiktet? Eller kommer sjukdomen, likt många gånger tidigare i historien, att locka fram de bästa sidorna hos människan: solidariteten, ansvaret, omsorgen om gruppen. De epidemiska sjukdomarna är ett moraliskt drama som utspelar sig mitt ibland oss – med oss själva i huvudrollen.

”De döda kommer en så nära”, skrev Selma Lagerlöf senare i livet när hon såg tillbaka på de stora frågorna om död, skuld och ansvar som finns i berättelsen om den lungsjuka slumsystern Edit.

Kanske var det detta hon anade när hon strök bort tuberkulosen ur ”Körkarlen”. Det var inte sjukdomen i sig som var det viktiga. Det var vad den sade om oss människor – vilka vi är och vilka vi kan vara.

Läs fler krönikor av Björn Wiman