Fahl på festival: Häng med på Melodifestivalgenrep i Ö-vik

Melodifestivalbloggen 2018. Temperaturen börjar smyga ner mot -20 här i Örnsköldsvik, det är en otroligt krispig vinterkväll och arenan är ganska full, för en gångs skull på ett fredagsgenrep. Dags att få en första titt på årets sista deltävling. Som vanligt rapporterar jag direkt från Fjällräven center – så uppdatera sidan då och då om du hänger med i realtid och vill få den allra första rapporten om öppningsnummer, mellanakter och artisternas dagsform. Då kör vi? Då kör vi!

Och vi börjar med... David Lindgren vid ett piano under en strålkastare som sjunger ”This is me” från ”The greatest showman”-filmen i sminkad blåtira (?!?!?). Hyfsat snyggt nummer med dansare i tung rök. Och man gör åtminstone ett vagt försök att ge kontext, en kort prata om att Melodifestivalen är inkluderande osv osv. Jovars, var väl kanske (i inte så hård konkurrens) den bästa av årets öppningar ändå?

Emmi Christensson är först ut av artisterna med sin musikalballad. Det här numret är vad det är, liksom – Emmi Christensson sjunger extremt stabilt, har inte hört henne i en skev ton, och hahaha, jag vet att det här inte är ”bra”, men kan inte hjälpa att det här är en liten guilty pleasure för mig! Tonartshöjningen samtidigt som hennes skrynkliga tygsläp hissas upp i taket är bland det svulstigaste och mest cheesy jag sett på en schlagerscen och det är liksom lika delar vidrigt och härligt. Femma? Tror ändå att det här sticker ut mer än ett par av de andra låtarna?

Elias Abbas härnäst! Åh, han är så sinnessjukt charmig, får såna storasysterkänslor för honom! Tycker han sjunger okej i kväll också, har låtit lite svajigt i verserna på repen men nu är det helt hyfsat och han är verkligen toppen på scenen och i kameran. Heja! Andra chansen! Ja!

Felicia Olssons tur nu. Ännu en superstabil sångare med en ganska mossig schlager, har inget emot detta egentligen, Felicia Olsson gör vad hon ska, numret är helt okej, det är bara ganska... personlighetslöst. Inte Felicia, just, utan låten, helheten. Duktigt och snyggt genomfört, men personlighetslöst.

Rolandz intar scenen. Jag hatar det här, det gör jag. Det är fruktansvärt. Jag vill krypa ner i ett mörkt hål och sova till våren när jag tänker på att Robert Gustafsson går omkring och är in character som Roland hela dagarna, det kryper i mig. Men... det är ruskigt effektivt. Det är levande på scenen. Robert Gustafsson är inte Edward Blom – han kan sjunga, han kan stå framför en kamera, han är omåttligt folkkär och omåttligt känd. Jag tror att det här går direkt till final.

Olivia Eliasson nu, och det här provocerar mig nästan mer än Rolandz: hur är det möjligt att lägga så här mycket krut på ett kul parkournummer och slösa bort en ung ny ganska duktig artist på en låt vars refräng består av ett entonigt upprepat framkvidet ”ooh, ooh, ooh, ooh”? Så onödigt, alltihop.

Felix Sandman är näst sist ut – och jodå, förkylningen är borta, eller åtminstone tillräckligt borta för att den lilla hesheten bara ska förstärka nervigheten i den här balladen. Jag har väl bränt sönder mina receptorer för jag blir liksom fortfarande inte berörd av det här, men jag fattar att jag nog inte är representativ. Jag tror att det här kommer att gå alldeles utmärkt. Jag skulle nog gissa att om Felix Sandman bara går direkt till final på lördag, så kommer han vara med i toppstriden.

Mariette, så! Årets låt 28, det sista bidraget, med ett startnummer som medför en hel del förväntningar. Och jag älskar det här! Den flummiga lavalamppyramiden, Mariettes silhuett (som med dreads i turban ser ut lite som en vänlig version av ”Alien”-monstret), den lite galopperande Jörgen Elofsson-låten... Men det är en desillusionerad schlagerreporter som sitter här i arenan. Jag tror att Mariette får nöja sig med Andra chansen. Tyvärr.

Det var låtarna, det! Sen bjuds vi på ett litet sångnummer av David Lindgren igen på temat ”nu är det slut” till tonerna av ”Två av oss”, ptja. Han har otroligt bra kläder i alla fall den här veckan, David – i tre nyanser av rödrosa.

Fab Freddie kör lite publikinteraktion – det skjuts konfettikanoner den här veckan. (Hur missar man att göra Trumps knapp-tweet-referens när det ska tryckas på en röd knapp? Det är ju en lågt hängande frukt till skämt som bara väntar på att plockas!) Fab Freddie och David Lindgren kör någon sorts ”duell” där timingen inte alls sitter utan känns lite styltig, men det kanske de får till lite bättre till i morgon.

Lill Lindfors ”En man i byrålådan” är veckans klassiker-mellanakt, framförd av Cecilia Frode. I oerhört originaltrogen version. Trodde först det var Rolandz körtjejer som stod på scenen, väldigt likt stylade i kortkort silverglitterklänning. Och så dyker Boris René plötsligt upp i en väldigt oklar cameo som man i byrålåda? Nää, det här tyckte jag kändes gammalt, inte alls i linje med de tidigare veckornas coverversioner som gjort någonting med låten!

Dags att sammanfatta då! Hm, jag får väl stå fast vid min tippning: Rolandz och Felix Sandman till final, och Mariette och Elias Abbas till Andra chansen. Men i den här toppkvartetten kan lite vad som helst hända, känner jag! Är inte helt bombsäker på att Felix Sandman kommer gå igenom rutan, även om jag tror det. Det är ändå en ganska sömnig ballad. Jag tror att Rolandz kommer att krossa, men å andra sidan, inga andra av de äldre herrarna har gått till final, Edward Bloms knasbidrag floppade? Liten skrällvarning på Elias Abbas, kändes som att genrepspubliken älskade honom. Och Mariette, jag tänker inte ge upp helt på att hon ska gå direkt till final – hoppas!

Jag känner mig hyfsat övertygad om att Emmi Christensson kommer femma, och att Olivia Eliasson och Felicia Olsson får slåss om sjätteplatsen. Men vem vet, förra veckans resultat var ju helt knas – så vad som helst kan hända.

Och därmed checkar Fahl på festival ut för i kväll – i morgon kväll är det dags på riktigt, och som vanligt kommer jag och Clas Svahn att chatta med er på dn.se under hela programmet! Hörs då!