Erik Helmerson: Nu är det dags att kliva fram, Löfven

Nyheten på måndagseftermiddagen innebär att Sveriges kamp mot det nya  coronaviruset kan ha gått in i en ny, allvarligare fas. Från S:t Görans sjukhus i Stockholm rapporteras minst en patient ha smittats utan att ha varit i något riskområde eller haft kontakt med bekräftat smittade personer.

I skrivande stund är det oklart om vi har fått inhemsk spridning i Sverige. Om så är fallet kommer det att ställa nya, hårdare krav på hela samhället, på oss alla som ansvarstagande medborgare. Och på våra myndigheter och vår högsta ledning.

”Keep calm and carry on” är fortfarande det bästa receptet mot yttre hot. Men en sak är säker: Det är betydligt lättare att hålla sig lugn och streta på om man har känslan av att det finns en tydlig övergripande plan, och har fått veta exakt vad den planen går ut på.

Ytterst faller ansvaret för den bristande känslan av handlingskraft på statsministern.

Här har coronautbrottet – oavsett hur många som till slut kommer att insjukna – gett Sverige en nyttig läxa. Kommunikationen har brustit. Det har saknats en tydlighet, en skärpa, en känsla av ett väloljat, inövat maskineri som klickar i gång när landet utsätts för hot.

Dels har detta att göra med att maskineriet långt ifrån är i toppskick. Det har ofta påtalats att det var huvudlöst av Sverige att avveckla beredskapen efter kalla kriget. Uppbyggnad pågår visserligen, men förvirringen kring corona visar hur långt kvar det är att gå.

Men ytterst faller ansvaret för den bristande känslan av handlingskraft på statsministern, som varit otydlig när han inte varit osynlig. Terrordådet på Drottninggatan visade att Stefan Löfven har kapaciteten att agera som en landsfader. Nu är det dags att plocka fram den igen.

I värsta fall kommer coronautbrottet att utsätta samhället för svåra påfrestningar. I bästa fall blir det ett genrep, en påminnelse om vad vi måste göra betydligt bättre.